Linus tycker
8/10Kallsup. En snabb googling säger mig att definitionen av en kallsup är ”en ofrivillig klunk vatten eller när man får in vatten i luftvägarna när man simmar eller dyker, vilket ofta leder till hostningar eller obehag”.
Det här var dock någonting helt annat än en ofrivillig kallsup.
Jag personligen tycker alltid att det är svårt att ta in band live som jag aldrig direkt har hört eller lyckats skapa en egen uppfattning och relation till. Det blir lite abstrakt och man börjar på något sätt i underläge direkt. Det är ju inte bandens fel, det är bara mitt förhållningssätt till musik som ställer till det lite.
Just därför är det alltid uppfriskande när man får något av en käftsmäll och faktiskt stannar till och känner – fan, det här är rätt bra, det är bra på riktigt. Lite samma känsla som jag fick när Sabaton var förband till Edguy på Mejeriet i Lund 2006 – ni som läst vår första crew story kanske kommer ihåg att just den spelningen var min första riktiga spelning någonsin och lite där allting började.
Sabaton var också lite av en käftsmäll, och den spelningen var det som gjorde att jag senare i livet har gått på ett tiotal konserter med Sabaton.
Hursomhelst så ska jag sluta vara nostalgisk och faktiskt prata om vad vi fick se i K.B. Hallen när Kallsup öppnade för Placebo.
Kallsup beskriver sig själva på sin hemsida som ett shoegaze/alternativt rockband från Örebro. Jag har väl själv lite svårt att placera dom mer än att det fanns starka inslag av mycket som träffar rätt hos mig. Det kändes väldigt äkta, det kändes väldigt mycket, det var väldigt mycket ångest men det var rätt vackert.
Sångerskan Eline har en väldigt speciell röst, och den håller från start till mål – det är den som bär genom hela spelningen.
I en tid där jag känner att många liveband har tappat sin connection och sina känslor, där allting är minutiöst planerat och man får känslan av att det finns noll utrymme för spontanitet eller justeringar, så är det uppfriskande med någonting som känns äkta på riktigt.
Jag måste medge att jag är svag för allting som känns på riktigt och inte inplanerat på sekunden, så det blir per automatik ett litet plus i kanten när ett band lyckas förmedla känslan av att jag faktiskt upplever någonting speciellt. Utan att dra in för mycket om huvudbandet Placebo i den här recensionen: det blir talande när man går ut med att publiken bör lägga undan sina telefoner för att bandet inte ska tappa sin ”connection” med publiken – och sedan går ut och kör ett gig som antagligen känns exakt likadant som spelningarna dagarna innan. Kallsup går däremot upp, gör någonting äkta och får mig att känna någonting.
Sen att bandet bildades efter att bandmedlemmarna sökt en sångare via Tinder – det ger nog bara lite extra krydda till hela storyn.
På något sätt tror jag att det lite kan få lov att sammanfatta hela grejen. Kallsup lyckades väl egentligen till hundra procent med det ett förband borde göra, och misslyckades samtidigt totalt.
Jag fick upp ögonen för dom och kommer högst antagligen gå och se dom igen – som huvudband och inte förband – men för Placebos del gjorde deras spelning att jag började ifrågasätta huvudbandet.
