Linus tycker
5/10“Our purpose is to create communion & transcendence.” Det är ett högt satt mål för en ”dag på jobbet” en lördag i Köpenhamn.
Det finns en uppsjö av småkul ordvitsar och analogier som utgår från placeboeffekten, men vi ska försöka att inte fastna där.
Det blir så dumt att skriva en recension om en konsert och börja med att diskutera något som egentligen inte alls har med musiken att göra, men jag tror inte att jag har så mycket val.
Följande uttalande har Placebo gått ut med på sociala medier och även i ett filmat intro innan konserten:
“Dear Placebo fans,
We would like to kindly ask you NOT to spend the concert filming or taking photos with your mobile phones. It makes Placebo’s performance so much more difficult. More difficult to connect with you and to communicate effectively the emotions of the songs. It is also disrespectful to your fellow concert-goers who want to watch the show, not the back of your phone. Please be here and now in the present and enjoy the moment. Because this exact moment will never ever happen again. Our purpose is to create communion & transcendence. Please help us on our mission. With respect and love.
Peace.
Brian and Stefan”
I filmen nämner de också att det “tar bort fokus från deras show” och att det är för att man ska uppleva showen till max.
Och okej, jag köper tanken, men vissa formuleringar gjorde mig lite off, och från mitt perspektiv blir det att sätta sig på väldigt höga hästar som det är lätt att ramla ner från.
Jag vill tyvärr inte påstå att Placebos show var något extraordinärt, speciellt inte när man jämför med band som faktiskt har en riktig show, där allt det visuella och hela spelningen verkligen blir en show. Där kan jag köpa konceptet, men i det här fallet känns det som att man försöker säga att man ska göra något extraordinärt när man egentligen bara gör lite mellanmjölk.
Min nästa punkt blir kanske ännu värre. När man kommunicerar att det är viktigt att lägga undan telefonerna för att bandet vill kunna connecta med sin publik, och sedan gör en spelning som känns som att man gick upp och gjorde sitt jobb och inte mycket mer, så tappar hela argumentet en hel del. Det blev ännu tydligare när förbandet Kallsup levererade precis det vi saknade hos huvudakten.
Men som de fredliga och laglydiga konsertbesökare vi är följde vi regeln och filmade eller fotade ingenting.
Setlisten fokuserar som utlovat på de två första albumen, vilket antagligen gör det till en magnifik turné för ett hardcorefan. Men för mig, som har lyssnat på ett urval av låtarna genom åren, faller den tyvärr platt, och det är nog därför mitt betyg skiljer sig rejält från vad ett inbitet fan som har väntat i tjugo år på att få höra en specifik låt hade gett spelningen.
Det avslutas med Every You Every Me och inte bara en utan två covers, vilket också får en att reagera lite. Att man tar med covern på Running Up That Hill är väl relativt förståeligt med tanke på vilket uppsving den fick av Stranger Things, men det lämnar en samtidigt lite frågande: fanns det inte mer eget material att lyfta fram i extranumret?
Musikmässigt och röstmässigt finns ingenting att klaga på. Brians röst är exakt som den ska vara, och även om jag anmärker på att bandet går upp och “bara gör sin grej” så lyckas hans röst ändå träffa exakt där den ska, och det är väl lite det som är grejen med Placebo?
Bandet låter bra, och det är visuellt bitvis riktigt snyggt.
Så hur ska man sammanfatta det här egentligen? Musikaliskt och visuellt riktigt bra, men jag saknar lite själ, vilket tyvärr kanske alltid har varit Placebos selling point? Bandet skrev själva att just det här ögonblicket aldrig kommer att hända igen. …Det är sant, men det blev inte riktigt det ögonblick de själva utlovade.
Dea tycker
7/10Harder, Faster – men var det så hard ändå?
Äntligen stod jag där i publikhavet. Efter cirka 20 års väntan och hypande var det ÄNTLIGEN dags att få se mitt magiska Placebo live.
I flera veckor innan hade jag lyssnat igenom setlisten för 2026 och var så nöjd över att nästan alla mina favoritlåtar fanns med. Den 24 oktober 2026 var vi inbjudna till Placebos 30-årskalas på K.B. Hallen i Köpenhamn, och nostalgin var ett faktum. Äntligen skulle vi få höra låtar som “Pure Morning”, “You Don’t Care About Us”, “Nancy Boy” och “Every You Every Me” live.
Innan konserten började gick säkerhetsvakter omkring och informerade om att konserten skulle vara telefonfri. Av respekt för bandet skulle man låta mobilen ligga kvar i väskan och i stället uppleva spelningen här och nu. Det är ett grymt initiativ som bandet haft länge, och den här gången slapp vi dessutom låsa in telefonerna i Yondr-påsar, vilket var skönt.
Jag medger att mitt tonårsjag var i extas över att få uppleva både “Pure Morning” och “Nancy Boy”, inträngd bland nästan 5 000 svettiga, skrikande fans. Tillsammans skreksjöng publiken
”A friend in need’s a friend indeed
A friend with weed is better”
och jag log med lätt gåshud på armarna.
Hela konserten var en känslostorm för mig, och suddiga minnen av sena nätter i en kompis gammal källare spelades upp. Flashbacks till min första girlcrush. Flashbacks till kyssar på skoltoaletten och ångestfyllda nätter där man försökte fylla tomrum med utomstående substanser.
Att få se Placebo live var helt klart en grej för mig och ett minne jag kommer att bära med mig länge, länge. Men om vi ska recensera spelningen helt ärligt: var det så himla hard som jag trott?
I ärlighetens namn var det gamla bandet fortfarande tight, och Brian Molko har onekligen en helt unik röst (som jag älskar). Musikaliskt lät det fortfarande som Placebo. Scenmässigt… jag vet inte riktigt? Det kändes som att bandet, trots hajpen i början om att vi var på deras 30-årskalas, gick upp, gjorde sin grej och sedan var det klart. Jag saknade lite energi och närvaro. Eller så var det bara jag som var så peppad på något som inte riktigt blev.
Mobilförbudet älskar jag. En av anledningarna till det är att bandet tycker att telefonerna förstör den känslomässiga kontakten mellan band och publik. Men ärligt talat, fanns det så mycket kontakt?
En annan besvikelse var att de valde att avsluta spelningen med två covers. Varför? Och jag saknade “Meds”.
Okej, om jag ska försöka summera kvällen i ett betyg landar det, till min egen besvikelse och förvåning, på en 7,5. Det betyder dock inte att det var en dålig spelning, för det var det inte. Jag fick återuppleva många minnen, och jag kan nu äntligen säga att jag blivit kysst under en Placebo-konsert, något som av någon anledning stått på min bucket list i många år.
Tack, Placebo, för alla dessa år. Jag ser fram emot att se vad som händer i framtiden!